Är du din egen kollega?

Idag är jag en människa som lärt mig att säga nej till saker, allför lätt sa jag ja lite allt för ofta, en slags känsla av att känna sig betydelsefull när jag själv inte kunde stå upp för min egen person och fick lätt dåligt samvete, liksom tanken om vad vi säger till oss själva, men vem är de som tackar oss när vi ger för mycket av oss själva? Vi kan ge men enbart om vi även får ta, och det får aldrig ske på bekostnad av vår egen person, självrespekten och inom vilka förhandlingar ger vi till, vilket sammanhang ger vi till? Om du sällan får något tillbaka, blir du ifrågasatt kring varför du inte kan ställa upp om du säger nej? Säger personen nej till de du vill ha tillbaka? Om de är så är det ett bra läge att prata med dig själv: På vilket sätt behandlar jag mig själv kring detta? Säger du till dig själv att sömnlösa nätter, oro i magen och irritation som tar energi är värt att leva med? Sker detta bland dina vänner, händer detta på jobbet osv? Oavsett för min egen del så står jag upp för mina principer, jag ska kunna tacka mig själv, och t ex när de gäller mitt eget jobb så kommer ingen tacka mig om jag ställer upp eller inte, så länge mina behov kommer till rätt användning kommer även min kunskap, får jag inte de jag behöver tillbaka, kallas de då samarbete? Vi ska aldrig förhandla med oss själva och anpassa oss efter vad andra behöver, utan att få något tillbaka, vad säger din inre känsla? Vad händer om du står upp för den?

 

Att gå till jobbet ska inte kännas som att leva i en destruktiv relation där den ena hela tiden ger utan att få något tillbaka, att alltid vara den som säger till, att vara den som agerar och påpekar helheten utan att få ett gensvar tillbaka i ord och handling, de tar energi och är absolut inte utvecklande för den egna personen, privatperson som yrkesroll. Vi kan aldrig vara omtyckt av alla, när de gäller våra jobb där vi spenderar mest tid så blir saker tydliga och synnliga eftersom om vi ser på rätt sätt. Jag vet både bra och mindre bra saker, där jag kan granskas och kommenteras för minsta detalj, eller bli uppyft, vi behöver träna på att hålla isär privatpersonen och yrkesrollen vid all sorts kritik. Du ska aldrig behöva ursäkta dig och förklara dig för någon på din arbetsplats om de finns ett tydligt ledarskap omkring din arbetsplats, tydliga rutiner och en väl svarvad struktur, kollegor som i brist på annat ständigt klagar utan ett helhetsperspektiv är ofta personer som enbart ser sin egen bubbla. Vem jobbar du för på din arbetsplats?

Jag vet många som har ett jobb de inte trivs med, eller en arbetsplats som ger irritation både före, under och efter arbetsdagen, många säger ifrån utan handling, och många säger inte sina ord. De vi så länge irriterat oss på, kommer alltid fram när gränsen i oss själva är utsuddad, då vi blivit brända, trötta, vrider oss i sängen eller blir sociala zombies. Istället för att ge konstgjort andning, hur förebygger vi andnöd inom våra yrken? Hur är du som människa inom ditt yrke? Hur är du att jobba nära som kollega?

Ta aldrig något eller någon för givet, och tänk efter kring varför vi jobbar med de vi gör, livet har många jobb men vilket av dessa är viktigast?

Trevlig helg!

 
 
 

 

 

Vidgade vyer

För ca 3 veckor sedan skapade jag en personlig blogg på facebook https://www.facebook.com/Mattias-Pettersson-Personlig-utveckling-512054532292511/
 
Här får jag möjlighet att nå ut till flera, och i längden bygga upp ett nätverk kring de jag vill förmedla. Och just personlig utveckling är något jag själv gjort och gör, vilket är ett måste, med de innebär reflektionen om mig själv i min vardag. Reflektion ger mig idag möjlighet att hitta rätt väg i livet och i vardagen, samt tar oss alla till de kreativa i vardagen. Detta utrymme har och kommer att ge mig mer faktisk närvaro om mig själv, lugn och ro, reflektion som i min vardag just nu är en styrka även om vissa delar gör ont att ta fram och jobba på. Utan djupare funderingar, tankar och känslor om frågor som vem jag är, vad jag vill och hur livet på många sätt är en egenskap, har jag inte alltid varit i full kontakt med mig själv. Jag behöver reflektionen för att få vardagen mer meningsfull för mig själv som individ och för omvärlden, samt för att nå hela vägen måste jag utmana mig själv, vi kan omöjligt rusa förbi allt vardagen utan att ens stanna upp, det blir i längden kaos, det blir enformigt och inte alls något utvecklande, ta aldrig dagarna för givet, vi kommer varje dag när vi vaknar upp att stå inför nya situationer förbereda eller inte, men har vi dock tänkt tanken att något utöver kan hända, att jag liksom tänker utanför den där vardagliga strukturen så kommer vi kunna hantera nya situationer bättre än om vi inte tänker överhuvudtaget, och vi behöver inte alltid säga det med ord, ibland räcker det med att se in i någons ögon och ändå förstå att det är en "bad day".

 

Jag vet och är övertygad att vi på detta sätt kan skapa ett positivt tronskifte i oss själva, alla har vi delar inom oss vi inte vet om eller visste om, för min del har jag hittat nya delar, bloggen på facebook är en del som varje dag får mig till djupare reflektion som i allt högre utsträckning hjälper mig att fokusera på det viktiga, stärka känslan av att min vardag är den bästa jag kan ha idag, vara mera kreativ, harmonisk, och livet är inte alltid en dans på rosor. Vad innebär det då att reflektera? För mig innebär min reflektion om mig själv att jag i tanken och känslan ger mig själv utrymme åt en frågeställning, påstående eller upplevelse av något som hänt eller jag vet kommer ske i vardagen, om jag varit med om något bra/dåligt, är det något nytt jag ska förberda mig inför, var står jag i min vardag och i min omgivning? Detta innebär att jag under en stund låter mig vara mera medveten om detta. Reflektionen går lättare när jag är tillåtande mot mig själva och inte slår bort någon känsla som gör min obekväm, jag har tålamod och inte kräver supersnabba svarsalternativ. Jag betraktar det som att jag reflekterar om och kring olika perspektiv och kommer tillbaka till det om och om igen tills jag känner att jag gått så djupt som jag kan just för tillfället, att jag förstår min frågeställning och kan berätta den för mig själv, för då kan jag berätta den för andra.

 
Men jag vet hur det också kan vara, jag valde det trygga förut, det enkla, det som inte var något att oroa sig för, bekvämt, eller mer av att få bättre självkänsla, självinsikt, självkännedom och framförallt att må bra inom mig, dock började jag i fel ände. Jag vet att det funnits delar inom mig som gjort min vardag förvirrande och andra delar som jag inte känt till. Men idag har jag också min sambo, tillsammans med min sambo försöker jag hitta delar (gäller även henne), jag kan vågat och utmanande söka efter andra delar även om de gör ont, ibland är de förvirrande och andra gånger inte, men redskapet handlar om att vi båda i längden inte ska projicera ut våra gamla ryggsäckar på varandra, nyttigt och viktigt i en hel relation. Jag har mitt utseende och jag är på mitt sätt, vad jag säger till min omgivning och gör för min omgivning, och vad jag än tänker och känner i varje vardagssituation så står jag för vem jag är i varje vardagssituation. Då jag ser tillbaka på hur jag såg ut och gjorde mot min omgivning tidigare, vad jag sade, vad jag tänkte och kände, kommer vissa delar att visa sig inte ha varit så bra, men jag har ett val, valet att ta bort det som inte var så bra, och göra ett annat val, att bibehålla det goda, och finna någonting nytt som ersätter det dåliga som varit i mitt liv. Det hela innebär vad som är mitt och ditt i den emotionella garderoben. Vilka emotionella plagg klär jag mig med och vilka plagg lånar jag av någon annan?

 

En situation på jobbet eller hemma, återspeglingar från barndomen, när en vän bemöter oss, som får oss att känna nakenhet inför den egna personen, känslor som kommer upp i oss själva av en situation då våra emotionella plagg inte passar oss för stunden kommer ständigt att öppna och stänga den emotionella garderoben, andra människors åsikter och tankar om dig är aldrig dina egna men så lätt att göra till sina egna om vi inte är bekväma i våra kläder. Var ligger sanningen om dig själv? På vilket sätt kommunicerar du ut dina behov och vad i dig är du? Vi är också så mycket mer än vår emotionella klädstil, att hitta det som passar och gör oss bekväma är ett steg till att sortera ut vad som mitt och ditt när vi shoppar till vår egen insida.

 

Vill vi leva utifrån oss själva eller vi vill leva utifrån allt som händer och sker omkring oss?

 

 

Det finns alltid två av dig

Att vår uppväxt speglar oss som vuxna är inte så svårt att förstå, likaså med alla erfarenheter vi bär med oss, de vi minns är lätt att sätta ord på, men sådant vi inte minns kan vara svårare, att stanna upp och känna efter om de var en tanke och känsla som fick mig att agera på ett sätt. Och just tanke-känsla är våra två personer i oss sjävla.
 
Att kunna hantera sina känlslor krävs att vi förstår dessa, för egen del har jag tidigare alltid haft för mycket med mig själv, också de har en känd anledning annars hade jag inte suttit här i skrivandets stund. Jag hade så mycket känslor så tankarna blev flera, i efterhand vet jag vart mina känslor började och var mina tankar slutade, vid barndomen. I oss själva styr en person våra känslor och den andra våra tankar, men dessa två personer är även hela dig själv när vi väl tagit bort våra psykiska "plåster", om jag ska fungera måste tanke och känsla gå hand i hand, och vem styr dig vid olika beslut? Jag som vuxen har lärt mig att tolka mina känslor och tankar genom att låta mig släppa fram dessa, bearbeta, konfrontera, erkänna men framförallt att låta dessa vara som de är, de gör ont men de dödar inte, de handlar om träning. Att först berätta för mig själv är ett steg på den trappa jag valt att gå upp för, och sedan har jag berättat till andra, men berätta aldrig på fel sätt, skillanden ligger i att mina egna upplevda känslor måste jag berätta om, och mina agerande känslor är handlingar jag gör, dessa två betyder ord och handling där en balans måste uppstå, då kan jag berätta på ett pedagogiskt och konstruktivt sätt både för mig själv och framförallt till min omgivning vilket leder till mer sunda värderingar och mina tankar kan sorteras bättre. Jag kan återge ett exempel från mitt tidigare liv. 
 
Då jag skulle iväg någonstans, på ett nytt ställe med kompisar jag kände, kunde jag ofta förr säga ifrån, mina vänner gav trygghet, men den nya omgivningen var otrygg. Jag visste att mina vänner skulle se sig omkring och jag ville ju inte vara efterhängsen, men otrygg i mig själv som jag var då visste att jag så skulle de bli. Nya ställen gjorde att jag inte vågade vara mig själv med mina tics, vilket gjorde att ju mer jag tänker ju mer ticsar jag, desto mer jag håller tillbaka mina tics ju tröttare blir jag psykiskt. Jag följde sällan med, sa ifrån att jag inte hade lust men kände instället osäkerhet, jag blev lugn för stunden men för framtiden tryckte jag bort känslor och tänkte inte alls så sunda värderingar om mig själv.
 
Tanken sa till hela mig att jag inte hade lust, känslan sa lugn, men var det så? Jag ljög för mig själv, tanken på att följa med mina vänner till de nya stället väckte tankar om att alla skulle titta på mig när jag ticsade vilket väckte obehag i mina känslor, jag sa ifrån för att slippa känna mig otrygg och få tunga känslor i mig själv. Detta agerande mot mig själv har följt mig hela livet tills den dag i november 2012 för snart 3 år sedan, då jag väcktes upp ur min känslomässiga dvala och min trasslig garnboll av tankar, och från den dagen till idag är aldrig nya ställen eller nya människor ett problem, utan jag och mina två personer är enbart en trygg vuxen människa. På vems axeln sitter egentligen en ängel och en djävul? Vilka vill vi bränna och vem vill vi smeka?
 
Du kan alltid säga dig själv att du är färdig med ditt förflutna...men ditt förflutna är inte färdig med dig!
 
 

Konsten att lyssna - bli kommunikativ

Vad visar jag om mig själv när jag lyssnar till och på andra? Liksom bemötandet i orden som ges till mig, vi har alltid en sändare och en mottagre då vi kommunicerar med varandra, både verbalt som med kroppsspråk. Allt detta kan visa bakomliggande känslor, de vi plockar fram från vår vardag. Jag har tidigare nämnt att förstå sig själv, vilket är ett redskap om vi ska kunna ha möjlighet att förstå andra, att förstå någon nära vän, släkting med mera tar år att göra, de är en mycket svår sak att försöka kontrollera då vi alla upplever olika sammanhang i vår vardag. Våra egna psykiska "plåster" måste tas bort om vi ska kunna läka på ett helhjärtat sätt, på precis samma sätt som ett skrubbsår på armen behöver läka, inre blockeringar tar visserligen tid vilket också gör att vi mer och mer behöver stanna upp, för ju mer våra egna känslor blockerar, desto mindre vill vi ju släppa in vår omgivning.
 
Ett ords betydelse i våra egna huvuden, de vi säger till oss själva, har faktiskt en direkt påverkan till hur vi agerar med vår egen omgivning, De flesta söker ju efter att bli förstådd, men att förstå är en annan del av den kommunicerande delen i oss själva. För att förstå någon annan måste vi lyssna och lyssna på vad som sägs, de räcker aldrig bara med att säga utan också att agera med handling, att jag som mottagre tar upp och visar de tankar sändaren ger mig, chansen till att sändaren blir förstådd ökar betydligt mer då. Vi har alla varit med om att någon eller några enbart lyssnat passivt eller på ett annat sätt motvilligt gått med på att lyssna vilket oftast leder till att sändaren på ett stressat sätt får berätta då mottagaren inte stannar upp, vad blir budskapet till den som behöver bli lyssnad på? Omkring oss varje dag har vi människor, som för oss är kollegor till större delen av dagen, en del har en partner och barn vilket innebär en familj, men de finns också de som lever själva, gemensamt för alla dessa vardagliga grupper är att vi alla utsätts för yttre faktorer, men hur reagerar vi då vi kommunicerar? Reaktioner som likt en målflagga viftas kommer våra erfarenheter upp ur våra ryggsäckar, och med dem plockas även känslor fram, de vi burit med oss. Kom ihåg att personen med en medveten JAG-känsla lättare kan hålla isär det som är verkligt idag och vad som hänt tidigare, medan den som inte har en medveten JAG-känsla står och väljer mellan vad som kan accpeteras och vad som måste väljas bort, inre blockeringar. Inom lagidrott där jag till stor del har varit sedan barnsben talar man om laget före jaget, vi hjälps att göra mål, att vinna, att ha kul, att respektera varandra men vi förlorar även tillsammans. Se detta som att leva i en relation, där jaget aldrig kan komma före de som beskriver att leva tillsammans, dock finns ett undantag, vi måste får ha vårat eget liv även i en relation men där i ligger också en balans mellan vad som är bra för var och en, och vad de ger till oss båda när vi får vår egna tid och vad de betyder för vår relation tillsammans framåt i livet, av vilken anledning gör jag saker för mig själv? Ser vi till lagidrott och där någon går före laget, en så kallad diva som ser sig själv, gör allt på egen hand, passar sällan bollen eller hjälper till i försvaret, vad speglar de til resten av laget?
 
Att vara medveten om vad som krävs i alla olika relationer, oavsett om de är hemma, på jobbet, inom hobbys, eller med oss själva, är viktigt om ska kunna kommunicera med oss själva. Tankar och känslor går hand i hand, båda två kan vara jobbiga att hantera men ju mer vi läker våra känslomässiga sår, ju tryggare bli våra tankar. När vi börjar bli mer tillåtande mot oss själva, utvecklas vår egen relation inuti oss sjävla, ett steg på vägen är att plocka bort våra psykiska "plåster", de lindrar bara för stunden.
 
Det vi säger till oss själva idag, de visar vi till vår omgivning imorgon!
 
 

Samtalet med dig själv

Tänk vad kommunikation kan göra, att se mellan fingrarna och bemöta, låta de personliga stiga åt sidan och se perspektiven som de är...med oss själva! Förra veckan snurrade tankarna friskt i mitt huvud, min omgivning i form av sociala händelser, samtal och röster, någon gick förbi, en annan passerade snabbt, diskussionerna bakom mig på bussen hem från jobbet, de jag läser tidningen eller ser på tv, jag hörde hur dem pratade om sig själv med andra och tonläget i rösten ropade på "Hjälp, jag kommer inte längre! och deras gemensamma nämnare = mötet med sig själv. De ligger inget dömande i det jag skriver, utan mer bemötande, jag snappade upp en hel del omkring mig förra veckan, jag har själv pratat i deras tonläge, lager på lager av desperation och bara vilja prata av sig, ofta för mycket och för länge, men samtidigt steget till att ta ansvar för sig själv utan att smeta ut sitt obehag på dem som finns omkring, obehaget som bor på andra sidan bröstet, de steget kan ingen annan än jag själv göra. De är skillnad på person och beteende, men att slipa på sitt beteende är något helt annat, personen JAG kommer att skina mer då. Jämför aldrig äpplen och päron, de kan se lika ut men har olika konsistens, smakupplevelse och form, precis som Du och jag. Det gäller bara att vi smakar av vår egen insida och omsätter den till vardagliga upplevelser.

 

Och samtalet till mig själv i mitt eget huvud, där jag vet att självinsikten om mig själv och min egen JAG-känsla är så mycket mer än erfarenheter som är nedpackade i ryggsäcken jag bär med mig framåt i livet. Allting handlar om rutiner och medvetenhet, att göra något oavsett var min smärtgräns befinner sig, att de får göra ont, att de får vara tufft, att vi får gråta och att få vara arg, helt okej men aldrig på bekostnad av vår omgivning, eget och alltid 100% eget ansvar. Upplev Era känslor, våga känn efter, våga vara i verkligheten. När det är försent att inse har Du plötsligt inte lämnat ett utrymme för att känna, det kan ge en känsla av att Du inte mår bra av ett beslut, att Du inte känner dig utvilad och nöjd med det du har men samtidigt släpper Du också ut fel känsla vid fel tillfälle. Du är den viktigaste personen för dig själv, annars fungerar Du inte med din omgivning. Och så vitt jag vet är det inte en olympisk gren i att stanna upp och fånga ögonblick i vardagen, tävla alltid mot Dig själv och ingen annan!

 

Dock kvarstår en sak, de är lättare sagt än gjort...men de går! Jag hade alltid för mycket med mig själv, för mycket för att kunna förstå mina samband i livet, det känns skönt att kunna återberätta allt för mig själv och i bloggen, kanske någon annan upplever eller känner likadant, bara känslan av att förstå sig själv, sätta ord på den man är och berätta istället för att förklara. Det kommer alltid vara en höst i oss alla, där vi går ifrån det ena och in i det andra, vi kommer tappa vår färg ibland för sedan bli målade på nytt, vi kommer att falla ned, för att sedan kunna stå upp och växa igen, vi blommar, vi vissnar, vi blir kalla, vi blir varma och hela tiden förändras vår tillvaro. Det är viktigt att vara medveten om sina behov, att vara medveten om att aldrig skylla ifrån sig på andra, typ som att kasta sten i ett glashus, var försiktig med omgivningen! Det viktiga är att stå för det vi har gjort, eller acceptera det vi varit med om för att kunna utvecklas, gå vidare och spegla en sanning om oss själva ur ett gott och sant perspektiv. Jag känner många människor omkring mig som efter många år av medvetenhet om sig själva och om sina problem fortfarande står och trampar på ruta 1, så otroligt medvetna men gör inget åt det förutom att erkänna ena stunden, manipulera den andra stunden, slå bort det de sagt och lägga över problemet i saken på en annan, det är synd, det är som att se mig själv stå och göra samma sak återigen, som att se en skugga av mitt förra liv.

 
Alla deras färger målas om till samma färg hela tiden, den kan rinna av, men de målar om sig till hur de såg ut förut. Vi kan aldrig påverka alla positivt, insikt och att vilja förändra sig själv är ibland hårfin, en gräns mellan den man är och den man egentligen vill vara, och det är bara Du som kan ta de första steget.
 
 

Utveckling pågår

I mitt senaste inlägg beskrev jag detta med handledande samtal och hur jag omsätter de i praktiskt handling i min vardag, ungefär som en kunskap utöver de många inte tänker på, att vara medveten i sig själv i sin omgivning och att aktivt tänka på att samtal sker på olika nivåer men att de kan ge så mycket till människorna omkring mig. Samtal som med en balanserad berättelse påminner om när vi t ex läser en bok eller ser på en film där vi kan förknippa oss själva med rollerna som utspelar sig. 
 
I torsdags kväll besökte jag min hemkommun och de nybildade lokala politiska partiet Hoforspartiet, jag blev kontaktad alldeles i dagarna efter min föreläsning vid Arbetslivresurs i Gävle. Tanken var att de ville ha mer "kött på benen" angående hur diagnoser fungerar i skolan och vad man bör tänka på och agera men utöver blev de mer kring min egen personliga utveckling. Att kunna påverka andra i rätt riktning och framförallt nu när de var politiker framför min näsa så kände jag att min berättelse kunde ge mer kunskap framförallt gällande om beslut ska tas inom ett visst område och hur de kan agera och tänka gentemot tjänstemännen, mest gentemot skolan. Men framförallt så blev min berättelse mer av ett uppvaknande kring livet, hur jag tagit mig fram trots medvetna och omedvetna motgångar, att ändå känna en drivkraft och idag kunna sätta ord på den och omsätta kraften i praktisk handling. Jag vet att alla i lokalen fick både smaka och lukta på sig själv emellanåt, sätta sig själv i ett sammanhang och kliva ur den där vardagliga bubblan vi alla kan hamna i, men också att finna balans även i de låga och höga stundera i vårt eget välbefinnande som är viktigt om personen jag ska utvecklas. 
 
Länken här nedan (scrolla ned så ser Ni inlägget) beskriver mer kvällens upplevelser och jag känner att vägen fram är lång ibland, raksträckor är bra men att då och då komma in i branta kurvor är viktigt om vi ska kunna smörja våra bromsar på insidan. 
 
Tack till Er alla som var där för Era fina ord! 
 
http://hoforsbloggen.se
 

Handledande samtal

Detta med samtal, en slags moralisk metod när den leder till en funktionell del i mitt liv idag, att jag har livskunskaper från den värld jag levt i och lever i idag, och framförallt den värld alla andra lever i, dem jag möter upp i min vardag. När jag föreläste förra veckan slog de mig efteråt att där satt åtta olika individer (om jag minns rätt antal), med helt olika ryggsäckar, vissa ställde frågor, andra lyssnade mer, personen som hörde av sig till mig att föreläsa vid Arbetslivsresurs satt mest och log och kommenterade att de flyger stoff omkring mig, ungefär sånt som Tingeling gör i Peter Pan, jag kände sådan glädje när jag kom hem senare på dagen. Jag fick en roll där min livskunskap kom till nytta på riktigt, mer än den första gången jag föreläste, jag stod där som en medvetande människa och en person som med min livserfarenhet kommit en bit längre på vägen, där förståelsen av hur det är att ha diagnoser och leva med de, både under min skolgång, på mitt arbete och på fritiden, hur mitt liv utöver varit ett hinder men att "ribban" mer och mer har sänkts så jag kan börja hoppa höjdhopp på min egen nivå utifrån mig själv, mina behov och mina begränsningar i vardagen, ingen blir någonsin fullärd det måste vi alla förstå, men att leva som en fri och ansvarstagande människa i denna värld är ett steg i att bli den man vill vara.

 

Mitt liv och de andra  lever i, ett slags gränsland mellan den man är och den man vill bli kan bara utvecklas om man ser möjligheterna i vad som står till buds idag vad gäller det man har nu och vad som kommer stå till buds i framtiden vad gällande konsekvenser eller inte, att ta sina livsval på allvar. Jag vet att många vuxna är fyllda med många fasader från livet och känner en rädsla, de är mycket medvetna om att ingen annan än de själva kan ta ansvar för att de tar sina livsval på allvar, samtidigt som de upplever en svårighet att själva fatta de beslut som är grundläggande för en fungerande vardag. Därför vet jag att bara dessa människor får chansen att sätta sig in i och diskutera det de vill ha hjälp med, så är det steg på vägen att de lär sig "du blir aldrig färdig med ditt liv, det skapas" och "du är aldrig fel, men de kan bli fel! Att jag ger ut min livserfarenhet så öppet kändes i början ovant, med bloggen först om främst, sen kollegor, vänner eller släktingar, men allt ger mig mognad, dock gör de mig inte till en expert på livskunskap. Om jag själv som individ vågar dela med mig av vetskapen att mitt liv som varit inte beror på mig utan på uppväxt villkor och andra orsaker, att mina senare livsval gjort mig starkare och att det berott på orsaker omkring mig sen barndomen, det har blivit fel men jag är aldrig fel, och att jag själv agerat, så ger detta ett redskap i att andra får chansen att utforma sina livsval och innehåll, som att så ett litet frö, vilket kan ge stor effekt till den som tror sig vara ensam och utsatt, men är inte det, utan mer ser det positiva i vad livsvalen kan skapa, mer av "här står en människa, inte bara en kille utan en människa som också upplevt svåra livsval och ångest, men som har lärt sig hantera detta och omvandlat detta till en konstruktiv styrka för att skapa en meningsfull vardag." Om ett frö ska växa måste de vara rätt årstid och klimat, jorden bördig och de ska vattnas med lagom mängd vatten, se detta i Dig själv, vad får dig att växa och vad är rätt näring för Dig?

 

Medan jag skriver detta sitter min son bredvid och spelar "padda", de blev vabb denna eftermiddag, och när de kommer till min son så har han en enorm glädje trots sjukdom, han är självständig och nyfiken, undrar vad jag skriver och frågar efter mitt svar om jag ska läsa detta till god natt saga. Just denna typ samtal för mig att växa, de ligger så mycket kärlek bakom. Och i nästa vecka ska jag föreläsa igen, vart släpper jag efteråt så jag har något att skriva mer om, men åhörarna kommer vara flera men ämnet detsamma, dock ville de ha insyn om diagnoserna och hur man kan arbeta med förståelsen i skolan, och utöver jag ska prata kring personlig utveckling.

 

1. Presentation och uppvärmning om mig själv.

 

2. Min uppväxt kontra diagnoserna adhd/tourettes (idag add/tourettes) och var jag står idag, vad hände då och nu?

 

3. Hur gick skolan för mig och hur ser skolan ut idag gällande barn med dessa diagnoser? Lärare/förälders hantering/kunskap?

 

4. Bemötande kring dessa barn, relationen mellan individ, grupp och miljö hemma som i skolan. Jag tipsar om nya tankesätt!

 

5. Sammanfattning/frågestund mm.

 

På ett par veckor har jag gått från att vara låg och trött med allt omkring till att äntligen bli upplyft. Jag mest levt med irritation och trött på att kämpa och slita med allt medan andra bara glider vidare och inte ser saker ur perspektiv på helheten. Jag har kanske tagit en "offer" position men tillslut tar batteriet slut och de är okej, huvudsaken jag vet vad de beror på och gör något åt de, att jag mitt upp i allt handleder mig själv in på den rätta vägen. Och vägen därefter på dessa veckor är något vackert och positiv, de känns, de syns och jag bryr mig inte lika mycket om vad andra gör för sig själv, jag vet mer vad jag kommer att göra för mig själv och vilken väg jag väljer att ta för att fungera som pappa och sambo. 

 

Samtalet med dig själv avgör din vardag! 

 

 

 

 


Guldkorn i vardagen

Idag föreläste jag för andra gången i mitt liv. Första gången var för 2 år sedan vid Entré Ungdoms föräldranätverk i Hofors. Då om min uppväxt med mina diagnoser och idag föreläste jag vid Arbetslivsresurs om detsamma men hur jag kommit över mina hinder trots motgångar i livet, hur jag arbetat med mig själv oavsett mina diagnoser eller inte, mycket av de jag skrivit i bloggen. Åhörarna var en grupp individer som av olika orsaker hamnat utanför arbetslivet, och behöver finna nya vägar tillbaka till sig själva för att fungera. Åhörarna var unga och medelålders som fått sina ryggsäckar tomma eller fulla, balansen med vad som ska rymma där i behöver synliggöras.

De fick höra mitt liv som barn, tonåring, tidig vuxen och var jag är just idag. Att självförtroende, självkänsla och självinsikt kan tränas upp, vilket ökar medvetenheten i oss själva, vilket också gör de lättare för oss att acceptera saker vi gått igenom i livet som påverkat oss negativt. Allt detta för att leva ett så bra liv som möjligt utifrån våra egna begränsningar, diagnoser eller inte. Och när vi väl är medvetna om de som tynger oss är de viktigt att vi gör någonting åt de, med det kommer alltid 100% ansvar för vårt eget liv och vi själva ansvarar för vem vi vill vara och vad vi vill göra, att skylla på omständigheter och på andra fungerar inte i längden. Ibland är de lättare sagt än gjort och de vet jag själv, de fick höra att de går att göra någonting åt de som tynger, de tar tid, psykisk som fysiskt förändring tar tid. Jag har väl inte alltid varit mottagen för en förändring, men mitt upp i all frustration de dagar vi vill dra täcket över huvudet så är de viktigt att veta att utveckling kommer alltid till den eller dem som vill bli mer medveten om sig själva och tar emot de trots smärtsamma känslor och samtidigt agerar när de blir medvetna, då blir vi öppna för insikten om och i oss själva Det är ingen hemlighet att Du som läser detta eller jag har 
våra brister i känslolivet men vi kan alla utvecklas, jag har lärt mig av allt som jag varit med om i livet, då jag blev medveten om mitt kaos som varit, min vilja att stå upp beror på min genuina drivkkraft som människa, att möta mig själv för att hitta den bättre personen i mig själv som heter jag, vem är jag, vad vill jag i mitt liv. 
 
Idag är jag en bättre människa, jag var ingen dåligt människa förut men jag är en bättre människa för mig själv idag, jag är en bättre pappa, jag är en bättre kollega, jag är en bättre sambo, jag är en bättre medmänniska och jag kan fortsätta ännu mer, Ni förstår? Det handlar inte vad andra ser hos mig, utan vad jag ser hos mig själv. Se bilden nedan: 
 
SF = Självförtroende
SK = Självkänsla
SI = Självinsikt
 
De tre S:en som jag skrivit om i bloggen gjorde mig M = medveten om livet före och nu, de gjorde mig lättare att komma till A = acceptera saker som hänt, förlåta och gå vidare för min egen skull men jag har fortfarande rätt att fördömma beteenden och handlingar som varit. På den vägen började min tankar och känslor koppla samman, jag visste mer vad jag ville i livet, vart jag står med mig själv, att inget har varit mitt fel utan mer pga påverkan från barndomen, mer av vad som hänt vilket gjort mig till den jag är idag och vem jag är för mig själv just idag. Som i rutorna i bilden  nedan:
 
1 till vänster, 2 i mitten och 3 till höger:
 
1 beskriver mig förr, låg, osäker, avvaktande, tog inte mycket plats i min omgivning.
2 bekriver mig sedan jag tog tag i mig själv för 3 år sedan, fick balans inom mig, tog/tar lagom med plats i min omgivining (ungefär som de flesta gör).
3 beskriver inte mig personligen utan här mer de personer som på ett överdrivet sätt alltid ska vara i centrum, tar för mycket plats och söker bekräftelse från andra än vad de kan ge till sig själva, hittar alltid på aktiviteter för att slippa känna de som tynger, motsatsen till ruta 1.
 
Balansen är idag svår att hålla för mig personligen vilket jag skrivit om i tidigare inlägg, jag går ibland till ruta nr 1 (bokstavligt talat) och ibland finns balans, de är lättare sagt än gjort men medvetenheten och mitt hjärta påminner mig om var sanningen ligger. Och som sagt, jag har alltid 100% ansvar för mitt eget liv och mitt eget mående! 
 
Kom ihåg att skapa ditt liv, bygga är lätt, men att skapa något eget utifrån sig själv är mer äkta!

 

Här vill jag vara

Just idag när jag vaknade kände jag mina första riktigt djupa andetag på länge, ända upp ovanför bröstet. De har varit arbetsamt sista månaderna och framförallt sista veckorna, jag har skrivit en del i bloggen för att använda den som ett redskap. Jag har med medvetenhet hjälpt mig själv och kämpat, även om min magkänsla inte varit som den brukar så har jag lyssnat till mitt hjärta istället och de verktyget är starkare än vad jag trodde samt att jag fått hjälp från en del ytterligheter men själva jobbet från grunden är mitt.

 

Så idag, just idag är jag glädjefylld, tacksam och fylld med positivitet för första gången på väldigt länge, de känns och de syns och framförallt kan jag ge de till mig själv på egen hand! Jag har jobbat med mig själv så länge och idag kom belöningen till min kropp, att jag är glad över att aldrig tagit ett steg tillbaka från mina känslor även då de gjort ont utan istället känt på dem, berört dem och accepterat dessa för vad de är, tvivlet som uppstått är inte den sanning jag levt i, utan berott på andra yttre världsliga faktorer som påverkat mig. Jag har känt de som varit och de som är, och kan idag känna mig som en segrare och att mitt arbete ska fortsätta för att nå dit jag vill, för nu har jag fått de bekräftat. Att vara tillräcklig för mig själv gör att jag blir ärligare mot mig själv, samtidigt speglar de vart jag står i livet och vem jag vill vara i min vardag, själva kärnan att vara människa och finna mening och sammanhang i min vardag, våga bryta mönster och se mig själv ur olika perspektiv för att klara av att stå upprätt trots att vädret skiftar.

 

Och kom ihåg, det är de vi skapar tillsammans som gör att vi växer tillsammans, och det är de jag säger till mig själv som gör att jag skapar mig själv, och för att inte glömma något igen, det är när mina ord och handlingar möter varandra, de är då jag möter mitt verkliga jag.

 

Ta hand om Er därute!

 

 

 
 

 


Vad är ditt val?

Som jag skrev i mitt senaste inlägg om hur tankarna om oss själva gör att vi tappar bort "jag-känlsan" i oss, själva tvivlet i oss själva får ett övertag, ibland tvivlar jag också på mig själv, och även på livet ibland, de är då min sambo får ett övertag och får mig till insikt, ibland tar de lite längre tid för mig att ta in hennes ord, men hon har aldrig tvivlat på mig, och precis likadant behandlar jag henne, oavsett om de stormar eller är lungt på ytan så har vi mycket fixat just med kommunikation. Det finns stunder då jag tänker hur jag ska orka ta mig vidare med det jag gör just nu, ibland tänker jag på hur mycket jag längtar efter tillfället att föreläsa och fortsätta skriva på min bok som stannat upp, ibland tänker jag också på att acceptera mig själv för den jag är och inte bara kritisera mig själv för det jag gör, att jag duger som jag är eller är alla andra så mycket bättre?
 
Så går mina tankar hos mig själv, även idag, vilket jag tror att det gör hos de flesta mer eller mindre runt omkring vår vardag. Idag tänker jag så till och från, jobbigt ibland men med en balans, mina diagnoser tar ofta över nu och jag får inte lika bra grepp runt de som tidigare pga många yttre omständigheter, dock har jag tagit tag i ett verktyg framöver som kallas KBT vilket ska bli spännande då jag aldrig riktigt provat de. Men just idag när de börjat bli tuffare för mig som individ är bloggen också ett redskap, jag har inte skrivit så mycket senaste året utan bara mer sporadiskt, men samtidigt, varför ska jag skriva när jag inte har något att skriva om? Jag började skriva av en orsak eftersom orsaker i min barndom orsakat mig till den jag var då, men den stora skillnaden fram till idag kom när jag började träna på att acceptera mig själv för den jag är, att acceptera allt vad jag har gjort och för allt jag varit med om i mitt liv. Skillnaden blev också när jag slutade bry mig om vad alla andra tycker och tänker om det jag gör, och som en röd tråd från mina medvetna val blev jag ännu bättre på att acceptera och respektera andra för de dem är oavsett vilken bakgrund de kom från. För de var ju så för mig att livet inte var som jag skapade de, utan som jag byggde upp de, och med de sagt var det bara jag och ingen annan som kunde göra de val jag behövde göra för att komma vidare i mitt liv och utvecklas. Visst, jag har mina diagnoser men för mig är de ingen skillnad och framförallt skyller jag inte på de utan vet om att de påverkar mig vilket gör de lättare för mig att ta mitt 100% ansvar för mina egna val och för mig själv.
 
Och sen är det ju så att vi ska kunna ge oss själva energi och inte ta utav andra, och oavsett om de är en vän eller sambo, så finns de inget vackrare än den energi som uppstår mellan varandra. Det är de vi skapar tillsammans som gör att vi växer tillsammans, och det är de du säger till dig själv som gör att du skapar dig själv, OCH för att inte missa något, det är när dina ord och handlingar möter varandra, de är då du möter ditt verkliga jag.
 
 


Var är du?

När jag öppnade min blogg för snart 3 år sedan och började skriva blogginlägg känns det idag som om jag sitter högt upp och tittar ner på alla människor som går omkring i min vardag, från denna höjd är tankarna då klara. Det är en behaglig känsla av att göra mig själv medveten om vad som finns omkring mig där "nere", jag blir kreativ och självsäker. Men om jag kommer ned på marken igen kan tvivlet slå till, inte på orden och de jag står för utan frågan om jag verkligen kan leva upp till det jag vill förmedla till andra, säger jag saker till andra och gör lika själv? Ibland går jag också på en mina!

 

Vi har en förmåga att övertyga oss själva om att det vi säger är sant och de är naturligt för vi känner oss själva bäst va!? Men emellanåt är det bra att stanna upp, ”Vem är jag i allt som sker omkring mig hemma eller på jobbet? Vilka är mina ord om mig själv? Var finns mina egna hemligheter?” Förut hade jag som person svårt för det tunga i mig själv och hade inte tittat närmare på det vilket gjorde att jag kände mig utsatt, och jag reagerade starkt på det svaga i en vän eller liknande om jag själv blev ifrågasatt, de blev ju tillslut provocerande för båda parter och jag gjorde allt för att städa i mig själv för att se så bra ut som möjligt i efterhand, än idag kan de bli så för mig och min omgivning men jag vet vad de beror på och tar tag i de. Att mentalisera som de så fint heter är något vi bygger upp, de betyder att vi har som förmåga att kunna stå "utanför oss själva" och samtidigt se in i någon annans känslor utan att värdera eller bedöma, men för att göra de måste vi förstå oss själva, ungefär som "Döm inte mig förens du gått i mina skor!" Ibland uppstår kaos som liksom fastnar under våra skor, vi går med kaoset som blir till tankar av förvirring och ord om hur vi ska orka med allt när vi inte orkar med oss själva. Och när vi inte kan ge oss själva trygga känslor i bröstet litar vi på att andra ska ge oss de, då är vi beredda att göra vad som helst för lite "febernedsättande"' en uppdatering på Facebook med massa "Likes" kan lindra för stunden men inte för evigt och här vet jag vad jag talar om, och kan säga till Er för jag har gjort lika själv förr men även just idag. När jag orkade härda ut trots den tunga insikten om mina egna hemligheter och vardags problem, emotionellt som fysiskt kände jag trots min egna uppbyggda oro och de inte så insiktsfulla frågorna till mig själv att vad de nu bottnade i så kommer de att ge med sig...med tiden, oavsett minuter, timmar eller dagar, så kommer de ge med sig. Bara jag säger rätt saker till mig själv, gör rätt saker för mig själv, säger och gör precis på samma sätt till andra, så kommer de ge med sig. Att gå emot sig själv och säga till andra vad de ska göra är ingen bra väg att gå för sin egen självinsikt.

 

Jag har insett att min omgivning gör som de gör och det finns ingenting jag kan göra åt det, jag kan inte förstå allt som händer omkring mig utan de räcker att jag själv har insett det oförklarliga i alla möjliga relationer, och att försöka förstå någon som inte förstår sig själv kommer bara ta massa negativ energi, vi kan alla prata ut om de som känns tungt men blir de ingen ändring så släpp taget, om vi inte förstår oss själva, hur ska vi då kunna förstå andra? Mentalisering var ordet! De är lättare sagt än gjort, jag halkar ibland lätt in där själv, men med självinsikt och tacksamhet mot de jag har i vardagen så kan jag släppa taget, vilken väg ska jag annars gå förutom den med mig själv, och samtidigt möta det som är just idag, vad de än är så kommer de ge med sig med tiden längs vägen.

 

 
 

Alla vägar möts

Förr i livet ville jag enormt mycket men backade från att berätta för alla vad jag ville i livet, och istället började jag prata om sakerna jag köpt, och ibland stannde de vid orden, att jag inte hade förmågan att omsätta mina ord i praktisk handling. Eller idag när jag träffar alla de som inte har en aning om vad de vill göra, vilken utbildning eller arbete som är rätt för dem, som kanske inte känner den där lågan för något speciellt, de som påbörjar men inte hittar glöden och samtidigt säger till sin omgivining vad de ska göra med sitt liv. De är ungefär som att strunta i att ta en kö-lapp, gå förbi kön och inbilla sig att man har mer rätt att komma före alla andra i en redan samhällelig självklarhet, man måste börja längst bak i en kö för att komma framåt och ta ut sin rätt, och likadant kan vi se på vårat egna liv. Jag kan än idag ha svårt att få min låga att tändas och att processen tar fart, men oavsett min ADD/Tourettes eller inte så väljer jag själv vad som får lågan att tändas. Det är få saker som glädjer mig så starkt idag som att sätta ord i mig själv även om jag ibland inte mår bra och blir låg, liksom att landa i mig själv och bli påmind oavsett och de är en skön känsla även om jag behöver hjälp ibland. Ett bra exempel är de som skyller på t ex barndomen, som jag själv har blivit påverkad av, men jag kom till insikt och blev medveten att jag själv inte var ansvarig för den inre smärta som skapades i barndomen och som jag sedan bar på större delen av mitt liv. Men när jag blev vuxen, då blev jag helt och hållet ensam ansvarig för att jag fortsatte att bära den inom mig vilket gjorde att jag påverkade andra och mig själv negativt. Och för att kunna göra något åt det behövde jag först bli medveten om mig själv, jag behöver få insikt om mig själv. Och här fick jag i längden ett val, ska jag gå runt resten av mitt liv och anklaga dem i min barndom för det de har gjort mig och därmed fortsätta att vara ett offer för omständigheterna som hämmar mig från att utvecklas eller ska jag börja bearbeta min inre otrygghet och därmed skapa en hållbar förändring av mitt liv. Jag bestämde mig för att inte knäckas och låta den bittra uppgivenheten bli mitt val, de svåra och smärtsamma stunderna skulle vändas och idag används de. Idag är jag tacksam för det som varit och att jag idag sitter med goda egenskaper och ovärderlig erfarenhet både teoretisk och praktisk som dagligen kommer andra till nytta och glädje, både inom mitt yrke för kollegor och elever men också som medmänniska överlag. Om jag inte hade agerat så hade jag idag enbart existerat istället för att leva, och de är skillnad på att enbart existera och att verkligen leva.
 
 

Att kunna stå upp även om inte benen bär

Idag är jag hemma från jobbet och kurerar, de ska mycket till om jag är hemma, samtidigt känns de skönt att bara få vara ifred då de har varit ett par hektiska sista veckor både på jobbet och kring mitt senaste inlägg här på bloggen om relationen till min sons mamma. Så nu kändes de skönt att logga in på bloggen, läsa gamla inlägg och klura på livet och vardagen. Min hjärna är mer virrig än vanligt, så att läsa sådant jag skrivit om får mig till insikt, även om känslorna tar över ibland och tankarna spelar i en egen liga så är de svårt att stanna upp och försöka få balans på saker och ting, stanna upp och sortera om de var en tanke eller en känsla som fick mig att ta ett beslut eller att reagera på en händelse, liksom att sätta in rätt känsla i rätt sammanhang, om inte...ja då blir de lätt trassel i våra "känslorsladdar" och de kan i längden bli svårt att reda ut den röran av "sladdar".

 

Jag hade förövrigt aldrig kunnat blogga om det jag gör om det inte var för de jag upplevde som barn, känt mig orättvist behandlad, levt med stress från bardomen, tyckte illa om mig själv i många år, och att en dag hitta kraft att konfrontera mitt liv och mig själv med min omgivning jag levt i sedan jag fick mina diagnoser. Jag trodde ju länge att jag var en stabil människa som hade koll på det mesta i min vardag med rutiner, ekonomi, vänner, fritidssysselsättning och arbete, vilket jag förövrigt också hade, men de jag inte hade var självinsikt och självkänsla, men jag har alltid trott på mig själv annars hade jag inte orkat med mina diagnoser och orkat stå upp i livet, för självkänsla och självförtroende är inte samma sak. Jag kunde tidigare balansera mig själv utåt genom min glädje och öppenhet till livet omkring mig, men aldrig till livet inom mig. Idag kan jag se andra omkring mig som tror de lever ett nästan perfekt liv utåt men inåt är dem lika fattiga och utan "hem" som jag själv en gång var. Visst kan jag låta en smula anklagande men vadå? Jag ser människor ställa sig upp igen efter rejäla motgångar för jag har själv gjort de, dem hämtar kraft för att orka stå, lär sig känna sig själva på riktigt, dem blir precis som jag är idag, mer genuina i sig själva, mer empatiska mot sig själva, mer förstående för andras känslor och framförallt mer förstående för sina egna känslor, allt detta gör att vi lättare kan se andras behov genom oss själva.

 

Jag lovar Er, Ni kommer alltid att möta nya människor och nya utmaningar i vardagen vilket också betyder att fler möjligheter till genuint kärleksfulla relationer kommer att finnas även om dina känslor och tankar just nu säger annat till dig, oceaner av tunga känslor kommer alltid att finnas i livet, som vågor över oceanen finns dem där, men de kan faktiskt bytas ut mot mer flytande känslor, vi alla sjunker ibland, men att försöka komma upp till ytan är bättre. 

 

 

Samarbete?

Jag har en del människor i min omgivning privat som inte har dessa förutsättningar min son har, en närvarande pappa. Även inom mitt yrke finns det barn som lever utan en närvarande pappa där mamman i stort sett får ta hand om allt omkring i vardagen, och inte sällan finns även andra syskon med i bilden som också kräver sitt. Så många ensamstående mammor, så många barn som lever en vardag utan en manlig förebild? Jag själv hade inte min egen pappa så väldigt närvarande under min vardag som barn, vi syskon var där varannan helg, visst hade jag önskat mer kontakt och oftare umgänge, dock kunde inte jag som barn styra de, men när vi väl var där så gjorde han det bästa av den helgen. Han tog sig tid att leka med oss, vi spelade fotboll, bandy, åkte pulka på vintrarna, åkte och fiskade, han försökte ta sig tid, sen kan man inte alltid kräva allt av sina föräldrar oavsett, och inget jag vill döma min mamma och pappa för, det finns alltid orsaker till varför det blir som det blir, men som barn väljer man inte sina föräldrar, men som förälder väljer man hur mycket tid man vill spendera med sitt/sina barn.
 
Nu i min egen vardag har jag och mitt ex Liam varannan vecka, och de blir även mer diskussioner med Liams mamma. Vi har haft våra duster tillsammans och de måste man bortse ifrån om samarbetat kring Liam ska fungera, men nu har de gått lite väl långt och jag känner ett behov av att skriva av mig och dela med mig. Jag och min sons mamma har just nu samarbetsproblem, det har eskalerat sedan jag träffade min sambo för 1 år sedan, (även mitt ex har en ny partner) men även före fanns problem. Det är en lång historia och jag ser idag mina egna brister först, har man självinsikt går man alltid in i sig själv först, vad jag kanske gjort fel, sagt något eller agerat på ett oacepptabelt sätt, men varken jag eller min sambo kan erkänna för oss själva att vi gjort något som är fel, och detta är så frustrerande för mig och min sambo då vi tänker på Liam, att hans mamma inte ser honom utan bara sina behov. Både jag och min sambo är frustrerade och vill att detta ska upphöra, både jag och min sambo har pratat med min sons mamma som förklarat varför hon beter sig som hon gör, jag blev så ledsen en gång så min sambo ringde upp mitt ex och frågade på ett bra sätt varför hon är så provocerande mot mig, vilket baserades på att hon har nån slags bitterhet gentemot mig då hon och jag levde ihop, och inte litar på mig, hon vill kontrollera allt känns de som, det var ett bra samtal och min sambo bjöd upp Liams mamma för att se hur Liam bor här, men inget besök än, hon har messat mig att möta henne på parkeringen de gånger vi lämnat över vid t ex vabb istället för att gå upp och hämta honom i lägenheten och trots samtal med henne så fortsätter hon att provocera mig och vi har fått nog nu. Ena stunden kan Liams mamma ringa och diskutera gränssättning, och att hon har svårt att ta när Liam beter sig illa mot henne, jag svarar hur jag brukar agera och så får hon "bolla" med mig vilket är självklart.
 
Andra stunden något helt annat, som när hon messade mig en måndag morgon och undrade om Liam fick vara hos henne en extra dag då han ville de, jag svarade nej, en sak om vi ska iväg på något och har behov av att vara flexibel för att underlätta övergångsfaserna t ex en resa, men en extra dag då de är min vecka, nej tack, vilket fick mitt ex att se "rött" tyckte inte jag var flexibel och jag kan inte samarbeta. Liam säger samma till mig att han inte vill till mamma, det är såklart svårt men jag förhåller mig pedagogisk och svarar att jag förstår honom, att pappa kommer sakna honom, men också att hans mamma saknar honom, en vecka går fort, att han får roligt hos mamma mm. Ett exempel är när jag lämnat vår son tidigare (vi har varannan vecka och delad vårdnad) då han och hans mamma ska iväg på nåt och att de underlättat att lämna tidigare så har jag aldrig ifrågasatt de utan sett vår sons behov, men nu när jag och min sambo har samma behov vid slutet av påskhelgen har Liams mamma nekat och istället ifrågasatt vilken tid vi ska åka, hur långt vi ska åka och att de inte spelar någon roll vart Liam sover, hon lämnar dagen därpå istället, vilket inte underlättar för mig och min sambo då Liam får så många överlämningsfaser på kort tid men de är även mer än så, man måste ge och ta vid samarbete. Nu har de gått så långt att jag överväger samarbetssamtal eller liknande, för detta är så jobbigt nu, varför kriga så onödigt mycket för en enkel sak som gäller vår son?? Jag har bortsett från mig själv tidigare och bara tänkt på Liam och kämpat för att de ska vara på lika villkor men de tar energi eftersom de alltid blir provokationer från Liams mamma, nu har jag fått nog och tänker bara på mig själv gentemot Liam, jag vill ha energi till honom och min sambo och inte på hur hans mamma beter sig, min sambo får sköta kontakten just nu då jag inte orkar längre, 3 års tid är länge med mitt tålamod, och jag är så oerhört tacksam att jag har min sambo även om de inte är lätt för henne då mitt ex är lika provocerande där så håller vi ihop och hjälps åt, för Liams skull. 
 
Har en mamma mer rätt än en pappa att hävda sin rätt till bra val för sitt/sina barn i en enkel bemärkelse att hon är just mamma? Könet spelar ingen roll, så länge barnets bästa är i fokus. Livet innehåller många krig ibland, men då barn är iblandad finns de väl ändå ingen annan utväg än fred?
 
 


En vardags reflektion

Jag är i ett medvetande idag, kanske inte alla dagar seglar på som dem ska,  men det är en medvetandet som styr mina tankar och känslor, jag lyssnar på kroppen. Jag haft en hel del blockeringar genom livet, pga stress, både inre och yttre stress som jag var omedveten om. Känns lite diffust, men stress kan ta bort mycket, om man redan som barn får stress pga yttre faktorer, blir nedsmetad av ångest från sina nära, blir kanske inte bemött på ett schysst och medvetet sätt eller blir behandlad på ett korrekt sätt. Barn speglas av både vuxna och all annan omgivning, men medvetenheten kanske kommer först som tonåring/vuxen. Det som lyser igenom mig idag är en viljestark och kraftfull person som vet vad jag vill och strävar efter att nå mina mål. Målen skiftar men viljan består då vi  alla har våra up´s and down´s, jag är lyckligast när jag har något att göra, få träna, umgås med vänner, få träffa mina helt fantastiska kollegor och kramas i personalrummet, basen som människa eller få fina kommentarer och ord om mig i vardagen, det piggar upp. 

 
Jag vet att det funnits delar inom mig som gjort min vardag förvirrande och andra delar som jag inte känt till, det kommer även fram delar inom mig idag som gör att jag tänker till. Men idag då jag känner till alla delar så är jag snäll mot mig själv och tycker om mig själv, jag kan vågat och utmanande söka efter andra delar, utan att förvirra andra, eller vara elak, men ibland blir det fel men jag gör snabbt rätt igen. Problemlösningarna till det som hindrat finns inte kvar och jag får ut mer om mig själv. Jag har mitt utseende och jag är på mitt sätt, vad jag säger till min omgivning och gör för min omgivning, och vad jag än tänker och känner i varje vardagssituation, så är allt jag, det är genuint, det är äkta och det står för vem jag är i varje vardagssituation. Då jag ser tillbaka på hur jag såg ut och gjorde mot min omgivning, vad jag sade och hur jag lät mot min omgivning, vad jag tänkte och kände, kommer vissa delar att visa sig inte ha varit så bra, men jag har ett val, valet att ta bort det som inte var så bra, och göra ett annat val, att bibehålla det goda, och finna någonting nytt som ersätter det dåliga som varit i mitt liv. Jag har haft det svårt i livet, dock men även än idag, men inget jag tycker synd om mig själv för, och framför allt var det en tid i mitt liv då jag inte tyckte om mig själv och då hade jag svårt för att be om förlåtelse för det innebar för mig att jag var tvungen att acceptera att någonting hade hänt sen barndomen. Jag kan då enkelt säga "nej, nu ska jag inte lägga mer av min energi på denna människa eller mer energi på den grejen och situationen", och det är lättare sagt än gjort. Det som orsakat mig smärta och gör ont sätter sig som tatueringar inom mig, men det gör även fina ord och händelser som kan ge tatueringar i mitt vardagliga minne.
 
Att förlåta har varit viktigt för mitt mående, och jag vet hur viktigt det är, jag vet att bitterhet och hat orsakat mig sämre livskvalitet. Det tar sådan jäkla energi att känna besvikelse, bitterhet och hat. Jag kan omöjligt glömma allt som varit och kommer hända i mitt liv, och jag kommer ha rätt att fördöma handlingen, handlandet, beteenden och beteendet för det som varit och det som kommer ske i framtiden, även om jag förlåtit. Att vänta med att förlåta tills den som gjort oss illa ber om ursäkt för sitt beteende kan göra att vi får bära på besvikelse eller bitterhet hela livet. Jag vet, jag har varit i den fasen, idag är jag i en annan fas, jag känner mig vuxen, är pappa, ska vara en förebild privat som förälder för min son, jag ska fungera som sambo och livskamrat till min underbara flickvän men även fungera inom mitt yrke som fritidspedagog för eleverna jag möter. En sak vet jag idag, just utifrån mig själv, att jag hittat mitt inre. Det är viktigt att vi lär känna oss själva, accepterar det vi ser och sedan gör något åt det vi vill förändra även om det ibland är lättare sagt än gjort. Den viktigaste relationen du kommer att ha i ditt liv, är den du har med dig själv. Fungerar inte den så kommer ingen annan relation som vänner, partner eller familj heller att fungera. Förmågan att skapa vår egen väg och att använda vår egen kompetens är viktigt för måendet, eftersom vi då inte stoppas av inre hinder. Vi ska uppfatta oss själva som en unik person som är värdefull av att bara finnas till. 

Livet med en diagnos är inte alltid så lätt, de senaste veckorna har varit hektiskt på många plan, både privat med flytt och vardag, på arbetet med mitt nya uppdrag och det känns inombords, många tankar hit och dit har resluterat i mycket påträngade tics, jag har ont i kroppen, är spänd och oroad, och att längta ihjäl mig efter mitt barn som jag har varannan vecka, det är en kamp att vara sams med mig själv just nu i min egen vardag, en kamp pågår inom mig som ingen ser men som jag kan berätta om, bakom stängda dörrar är jag riktigt less och trött, som tur är har jag det bästa i min son, det bästa har jag i mig själv och det bästa har jag med min flickvän i våran vardag.
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Mattias

31 år och bor i Gävle. Arbetar som lärare i fritidshem (fritidspedagog), utbildad NO-lärare och har även specialpedagogik som inriktning. Det jag skriver om handlar till största del om min diagnoskombination add/tourettes, hur både min omgivning och diagnoserna påverkat mig från barndomen och fram till idag, och till viss del skriver jag om min syn på samhället, skolfrågor, livskunskap samt om min vardag i övrigt med eller utan diskussioner kring min diagnoskombination. Jag har en son på 5 år, hus, katter och min fantastiska sambo vid min sida, samt träning och trogna vänner gör min vardag, och jag lever mitt liv för första gången just idag. Häng med på min resa!

RSS 2.0